Det är svårt att älska sig själv när man jämför sig med andra.
Det förstörde mig ett tag, vetskapen om att det alltid kommer att finnas någon smartare, snyggare, roligare, trevligare. Att hur mycket jag än försökte, pluggade, lockade håret, skämtade och tränade så skulle det alltid finnas någon som var vassare. Jag kunde inte acceptera det. För hur kan man vara tillfreds med att man aldrig kommer att vara "bäst".
Jag vet att det är löjligt, att jämföra sig med andra. Faktum är att det inte kommer en enda liten positiv grej ur det. Förutom möjligen motivation till att förbättras. Men även den "motivationen" är baserad på känslan av otillräcklighet och därför även den en fiende.
Vi är våra egna värsta kritiker. Och viljan att förändras bör inte komma ur längtan för att bli mer som någon annan. Om bara mina ögon glittrar lika mycket som hennes kommer jag att vara lycklig. Lättare sagt än gjort uppenbarligen. Oräkneliga gånger har jag grävt ner mig i det träsket. Men jag tror aldrig att jag kommer att bli 100% lycklig förrän jag slutar jämföra mig själv med andra. Synd bara att det är så jävla svårt.
Ibland kan jag få damp på alla sociala medier. Träningshets, vikthets och insta-filter. Mycket är fake. Jag borde egentligen inte säga något då jag själv är mitt i smeten. Men vad sjukt det är när man tänker efter, att sätta sitt liv på display på det sättet. Det är som en outtalad tävling om vilket liv som är bäst, vem som är vackrast, #nomakeup osv. Vem är det vi egentligen söker bekräftelse av? Omvärlden, eller kanske, oss själva i förhållande till den.
Kommentera