Vissa gånger är det mer påtagligt än andra. Som när man är påväg hem mitt i natten, när andra åker till sina respektive och man själv vandrar samma osäkra gator hem, tar samma nattbuss utan att vara rädd, för att man inte orkar vara rädd längre. När man inser att det inte finns någon som man betyder hela världen för. Jag saknar det inte. Jag är van nu. Härdad. Men jag kan inte hjälpa men att undra ibland... Undra hur det känns att ha någon som älskar en så mycket att inga gator någonsin är säkra nog.
 
 

Kommentera

Publiceras ej