Jag skulle hellre bryta benet 40 gånger än att bli psykiskt sjuk.
Om det är något jag är uppriktigt rädd för så är det psykisk ohälsa. Att inte kunna "ta" på det som dödar en, att förlora livsglädjen, att bli sin egen värsta fiende.
Jag har aldrig riktigt förstått mig på psykisk ohälsa. Kanske för att jag undvikt det när det kommit på tal, avskärmat mig från allt som berör ämnet. Men i ettan, när en tjej i min skola tog självmord, började dessa tankar tränga in överallt. Jag såg helt plötsligt ärr på folks armar, kunde inte gå över en bro utan att tänka på om någon hoppat därifrån. Helt plötsligt såg jag en sida av människan som jag inte velat exponera mig för förut, och började undra, om människorna runt omkring mig också kände någon.
För visst är det så, att alla känner någon. Och trots det så är det som att psykisk ohälsa inte finns idag. Samhället har låst ute psykisk ohälsa på samma sätt som jag valt att inte låta det komma för nära. Men är inte det egentligen det värsta vi kan göra. För vad händer då när någon, kanske till och med någon i vår närmsta krets, behöver hjälp, men är så rädd att denne inte vet eller vågar ta tag i problemet.
Det är viktigt att komma ihåg att psykisk ohälsa är en sjukdom. Du är inte dig själv när du är deprimerad. Du är sjuk. Man kan aldrig be en deprimerad människa att rycka upp sig, för det funkar inte så. Tyvärr. Hur gärna man en skulle vilja.
Därför blev jag så glad idag när jag såg att SVD ägnat ett flertal sidor till Psykisk ohälsa. Bland annat en artikel som jag fastnade lite extra för. Om det är något vi bör lägga mer pengar och uppmärksamhet på är det att föra psykisk ohälsa in i ljuset. Mana folk att söka hjälp, skaffa möjlighet till mer hjälp, både för unga och gamla. Det är trots allt ett samhällsproblem. Och inget bra har någonsin kommit ur att sopa något sådant under mattan. Även fast man inte kan "ta" på det, betyder det inte att den är lika konkret som vilken dödlig sjukdom som helst. 
Kommentera