2 dagar kvar i Sverige. Jag borde vara riktigt nervös just nu. Nostalgisk, rädd, någonting.
Men jag känner ingenting. Allt är liksom, beige. Det är en sån sjuk overklighetskänsla att min psyke typ inte kan ta in det. Det är för stort. För konstigt. För oklart. Det finns inga skolkorridorer att springa i längre, inga klasser att bli sen till, inga läxor som tynger mitt sinne. Världen är ett oskrivet blad och snart ska jag skapa min första historia i London. Hur gick tre år så snabbt? Vart kommer jag att vara om ytterligare tre år? Vart kommer jag att bo om två veckor.
Jag borde vara nervös, nostalgisk, rädd, någonting. Men jag känner ingenting. Allt är beige. Men snart blir det rött.
Sträcker upp mina händer
Tror att det här kan vara början på nått stort
Jag står precis på gränsen
Horisonten är nån annans konstruktion
Brukade hata mig själv
Måndag-fredag blev en kedja kring min fot
Men det är nånting ikväll
Som får mig att tro att vi kan gå
Genom eld
Bara för ikväll
Håll den tänd
Vi kan gå i eld
Tänk om det finns nånting bra
Easy living med en hela St. Christine
Jag börjar se det så klart
För hjärtat pumpar utav nitroglycerin
Vi äter skiten så vant
Att vi börjat gilla smaken utav skit
Om du aldrig provat hur kan du då vara säker
Jag börjar tro att jag börjar tro att vi kan gå
Genom eld
Bara för ikväll
Håll den tänd
Vi kan gå i
Genom eld
Artificiellt
Håll den tänd
Låt oss gå i eld
Om du aldrig provat hur kan du då vara säker?
Jag börjar tro att jag börjar tro att vi kan gå, Genom Eld.
Kommentera