Om det är något som gör mig riktigt arg så är det nätmobbning. Inte för att det är värre än någon annan typ av mobbning (mobbning är hemsk i alla dess former). Men för att nätmobbningen ger människan som är elak en möjlighet att vara anonym.
Jag vet själv hur det var. När man var en 14-årig osäker tweenie och tvingades utstå någon snabbskriven ogenomtänkt, felstavad anonym kommentar på sin nystartade blogg. Jag minns hur hårt jag tog det. Som ett slag inifrån. Ett sår som aldrig riktigt läkte. Först då insåg jag hur fruktansvärt mycket skada en simpel mening kan göra.
Idag är situationen självklart inte densamma. För med åren följer erfarenhet, och med erfarenhet förstår man att det är de stackars anonyma kommentatorerna som det är fel på. Osäkra, osäkra små individer som inte har tillräckligt mycket vett i skallen för att kunna förstå att ord sårar. Förjävligt.
Det finns så mycket idioter i världen. Som agerar innan de tänker. Och hur gärna jag än skulle vilja ge dem alla en fet jävla box i ansiktet känns det mer relevant att fokusera på att förebygga mobbning. Jag fick en plötslig insikt om att jag kanske borde jobba med ett yrke som fokuserar på unga tjejer (och killar för den delen) som är utsatta för det. För om jag ens kan hjälpa en aning, en gnutta, få dem att må lite bättre. Så skulle det vara värt det alla dagar i veckan.
Kommentera